Helsingborgs-Posten – 27 december 1866, sida 2

god och erbjöd sig att söka upp några smäquisier, som vi kunde bogagna att rora i kaifet med, elter vi glömt all medtaga våra egna thedkRedar-. sion har knappast talat ut förr än Kammarranet kommer trott och puslande in i lusthuset, Del ar en lycka all Alleenbergs tradgard icke är eu hunglig skog, der vaksamma sgogvaktare JqU Sm ga omaring för alt passa på veden: unnars skutiv väsen det lilla Kammarradet blilva arresterad som skogsaverkare, så stort ar det lass han med leende uppsyn lagger på bordet, i det nan i sin vanliga hedervarda tjenel vulignet yitrar, all han tagit så att man kan halva nägot ali valja ibland. Ciara börjar med huslig beslallsamhet all shala barnen af några af qvistarne; det är val knappast en tillfallighet, att hon alltid först tager en af de slorsta, de som mest stota på grenar och minst aro egnade all röra om med i en kaffekopp Den väger hon i handen och ser undrande an på den, än på kammarrådet, för at ratt bringa honom alt inse huru bakvandi han alltid bar sig al; men denna gång lyckas det henne icke. iy han är alltför beaten for att mar sa det, och Paul liömor, som denna manöver ar beraknad alt roa, drar icke ens på munnen; tvartom blir han allvarligt stämd, och då Clara ester att hafva ett ögonblick genom fönstret sett på de i alleen förbigående, åter vänder sig om, är stolen vid hennes sida tom. Paul står ute i trädgården och snusar så ifrigt ur Kammarrådets dosa, att tan, som icke är van vid snus, nyser sex sju gånger i rad hvilket ofantligt roar kammarrädet, medan del högeligen förargar Clara; man nyser icke så