Helsingborgs-Posten – 27 december 1866, sida 2

med ögat svejare, mötte oss endast beckswarta mört ret, icke tecken till fyr eller stymt af land, hwar. före jag war förwissad att wi hade frranvat på någen bank långt ute i öppna sjön. En mycket lång timma stodo wi sälunca inswepta i det oge tef fr ssta mörkret, wärnlösa och wanmäktig: f för stormens och wågornas krsandt anfall, de hltstit en ljusstrimma syutes och i jamma ögon: blid fom en jtor ratet guistrance och fnysande Je vom luften. Straxt rerpå fom ännu en, få ev och åter en, ända till fem raketer, men bwilka allo siogo ned titt framför of eller på fivorua. Slutligen fom ven sjette och gick rätt öfwer wåra huf, nuten, och som ten det ned i mattuet nerföll på wårt vid en smal lina jom raketen medfört. NÅ ara vaffa bänrer fattate den genast och halare in på den, rå wid ress ända wi funno fäftad en ftart far bel, fom faftgjordes uti starka ringbultar fom 1004 ro fast i vädet. Att börja med blef hwarje man fom ilandfördes öfwersköljd af wågorna, men fluts ligen blef det ebbetid, eller lågt watten, Dwar: igenom man fom temligen torr i land. Nu wore wi frälsare! Det hwimlade i mitt hufwud, jag hin de ej fatta hwilka warelser kommit till wår värde ning, om det war Miltons Uriel som likt ett tienskott flugit ombord med den rärdande linan! Nog of folket i land hare fett wåra signaler och derefter riktat rärdningsraketerna. Löjnant NRorrenskjöld blef på chefens befallning först halad i land, dels för att gifwa exemplet och dels för att kommunicera med wåra rädtare. Efter honom kommo wi en och en tilldess mi alla woro bergade. Ser konden, chefen och lotsen woro de fifta.