Helsingborgs-Posten – 27 december 1866, sida 2

der skrattande och ogeneradt inom den ålskades synkrets. Och till Kammarrädets smähistorier, som det år honom ett sådant nöje att beratta, lyssnar Pau! med vänlig godmodig uppmärksamhet, långt större än den han egnat henne: — den sirligt skalade theskeden i hennes hand brytes af i två obrukbara bitar, Borta i en annan del af trädgården sitta Georg och Franciska; de tala — ja läsare, vill du veta hvad de tala om, så tag den första den bästa någorlunda välskrifna roman, på hvad för ett språk du behagar (Förutsatt all du forstår det), sök upp sier belintliga samtal de älskade emellan, stryk ut de rent enskilta förhällanduna och fåt, namnen Georg och Franciska i stallet för de som förut stå der; läs så igenom de sålunda betecknade sidorna, och du skall få ett ganska klart begrepp om samtalet mellan Cancellisten och ham marradinnans dotter. Dock, det är något som sällan finnes, i böcker, än mera sällan i verkligheten! det är den fullkomliga förgätenhet af sig sjelf som kommer Georg all ständigt tanka blott på henne och att söka höja hvarje känsla i hennes själ den han antager Från har nedtryckt. llärutinnan är ban outömlig, han talar till dess blygsammheten, — denna akta blygsamhet, som år så roltsast hos Franciska, att alla förbumjukelser inom gemmet lika litet förstorat den, som hernes fästmans förgudning skall minska den jagar blodet allt häftigare upp i hennes kinder, dem hon slutligen som ett brinnande insegel pressar imot hans mun; hon vill iske höra mera. Ulan tyckes också gerna på detta sätt vilje låta tvinga sig till tystnad, men det är icke me