Helsingborgs-Posten – 22 december 1866, sida 3

hopblästa santhögarna wäxte en flagg frukt, fom kallas naras. Den wäxer på ett taggigt snuärje och blir få stor fom ett barnhufwud, är ling grön till färgen, när den blir mogen, samt utgör mennistors och åtftilliga djurs förnämsta föra. Folket här är hwad wi falla duschmän (fattiga bottentotter), af medelmåttig märt mer gul ane sigtsfärg och ulligt swart bår. Åtta tagar efter wår ankomst till bugten kommo twenne af br Anderson efterskickare europfer mer wagnar, för att hjelpa oss att föra salerua in åt Damaralandet. Unter te twenne förjta ragar wi reste sägo wi entajt santbögar och sanrslätter; men ju tinpare wi lommo in landet, rejfto mer tilltog wextligheten. Efter ätta ragar tommo wi till en hottentottstam, fyra ragar sednare till Otjimbingue, hr Andersons fordna hemmist. Här blef em stor glädje wir wår antomst; män och qwinnor samlare fig omkring wagnarne för att helsa på hr Anderson och få fig en pipa tobak. Damarerna äro te rtesligafte och gröfsta folt jag fett. De begagna ej tläder, utan fmörja fin kropp mer fett, blandadt med en röt aftig lera. Säsom prydnader bära de perlhand om halsen och warorna; qwinnorna hafwa bälten af jernperlor omkring lifwet. Jag har gjort flera ufflpfter för att jaga struts och andra större djur; men ehuru jag fett många, har ret ej lyckats mig stjuta nägot. Lantet har ett hemskt utseende, ret är glest bewext mer en flags vuskattiga träd samt buskar, och på fina ställen fer man ofantligt stora grässlätter, men allt förbränrt och förtortart af solen. Watten är mycket ondt om, få att man mäste hafwa gora wägwisare, fom noga känna mats tenhälorna, för att tunna resa här i lantet. Här är nu den kallaste årstiten; unter natten är få tallt, att vet blir is på wattnet; deremot är bar gen få warm, att ven marmafte sommardag i Swe rige ej fan dermed jemföras i hetta. Wärt fälls skap utgöres, utom hr Anrerjon och mig, af en jwensk sjökapten, wid namn En, en smed, en ors trifivare och en kock. Swante Smith, fom revan före min ankomst till Kapstaden begifwit sig till Damara, hare reran lemnat detta land, för att begifwa fig till Qwanbo, innan wi tommo fram, Unter wägen dit blef Han med sällslap (endast 4 europger) anfallen af ett röfwareband af 120 hot tentotter, hwilka likwäl mäste taga till flykten, lemnande 6 man vörva, 3 par orar och 2 bössor på platsen. Stackars Swante, han fick en kula i eua höften, men ej farligt, om han ej derjemte äterfätt fin gamla srheumatiska sjukdom, fom lärer wara wärre än säret. Han är nu i Qwanbo och under god wård. Wi tomma att stanna här ännu i två månader. Hr Aurersons ben är un bättre. Jag bar sett honom fitta oafbrutet nio timmar till häft; men häromdagen skadade han fin fot wid en jagt på några springbockar, derwid bang häjt juafe wate. Han är bod nu på bättringswägen. — Jag sjelf bar en god helsa och trifwes mil, ty jag älstar ren stora frihet man här åtnjuter.