Helsingborgs-Posten – 22 december 1866, sida 2

halshog hviskning ansförtror Franciska, hvad för en förträfflig kamrat Paul alltid varit mot honom och hon ser på vännen med en blick, så mild och full af tacksamhet, att den tyckes honom mer an betala all den förträfflighet han någonsin bevisat eller kan bevisa mot Grorg. då stiger hans rörelse, och bakom glasögonen, som nyss, voro så klara, lägger sig en lätt dimma. Han aktar sig emellertid för att aftorka glasen; det kunde ju se ut som om han, en Candidatus Juris med bästa betyg, hade gråtit. Ouktadt det sålunda skulle tyckas, som vore vår van Paul mycket omsorgsfull att dolja sina små svagheter, kunna vi dock icke underlåta att framkasta den anmärkningen, att hans hjerta måste vara af en märkvärdigt ungdomlig natur. Om det iche blifvit stående på en viss barnslig ståndpunkt, om det hade gått fram i bredd med tiaen, så skulle han icke så allvarligt, så af hela sin själ ångrat att han haft en sådan åsigt af Franciska, som han för en stund sedan meddelat sin vän, långt mindre skulle han gått så långt i ånger och omvändelse, att han, innau man hinner fram till lusthuset, der den öfriga famillen är församlad, har tänkt sig möjligen af att, eftersom Franciska är en så hygglig och förträfflig fiicka, det skulle ju kunna hända att Kammarrädinnan, om hvilken han yttrat sig ännu mycket strängare, torde vara en högst aktningsvärd dame ett mönster af eu mor och en maka. Blott några få steg, och de stå inför Frun, som för fem minuter sedan med hela sin samilj anländt i o.nniaus : dessa fem minuter har hon användt till att påtaga sig en otålig mine