mycken förundran erfor att du var sorlofvad, särdeles när jag sick höra med hvem det var. Naturligtvis måste du ju hafva väl öfverlagt den saken — din fästmö är också en mycket vacker och såkert mycket bra flicka — men hon liknar sin mor så olyckligt mycket, och om blott hälften af de historier, man berättar oin Fruns hustyranni, äro sanna, så — ja ser du, förr än jag ville hafva en sådan hustru, ville jag blifva en knarrig, egoistisk gammal ungkarl, som hela sitt lif igenom är fordömd till att säga jagl; och -vi? år dock onekligen ett bättre ord, ätminstone när det gömmer iden om en hustru, som gör oss hemmet kärt. Och om nu din sastmö studerat regeringskonsten under kammarrådinnans ledning så grundligt, att hon ville praktiskt försöka den på dig? — Ja, ja, skaka icke så misstroget på hufvudet, var icke allt för säker på din sak så skulle kanske Kammarrädet också för en tjugo år sedan hatva skakat på hufvudet och skrattat, om en förnustig man forutsagt honom, att den unga vackra flickan, med hvilken han var förlofvad, skulle blifva ett plågoris för hela -ans kommande lif. Vi äro alla vi mån, innan vi rätt lara känna fruntimren så säkra på att blifva sjelfbeherskare i vårt hus när vi en gång gifta o;s. De stackars fruntimren! deras förstånd är ju så inskränkt i jemförelse med vårt — det veta vi ju ulla; och så tänka vi icke på, att medan vi med vårt sorstånd omfatta hela verlden och litet till, så blir fruntimrens förstånd, just derigenom att det concentreras i huset och det husliga lifvet, der vida kraftigare och mera uthålligt än vårt, så att många bland oss, som utom hus kunna gö