Helsingborgs-Posten – 20 december 1866, sida 2

visar sin ursprungliga, af civilisationen oberörda natur Kammarrådinnan är sysselsatt att ordna sin bukett i sin vas; sin bukett kallar hon som den Franciska fick af sin fader. Medan bon samlar blommorna knotar bon så smått öfver de många små hvita törnroshnopparna (Franciskas savoritblomma), på hvilka hon redan mer än en gång rifvit sönder sina singrar. De hvita rosorna äro nu aldeles icke hennes blommor, såger hon. Men då hon inser det, hvarföre inser hon då icke tillika, att de högröda fucsierna, de brokiga loskojorna, ja minsta blad af den bukett, Kammarrådet plocka de medan han tänkte på Franciska, lika så litet är hennes som de hvita rosorna. Inne i sidorummet, som blott får en half belysning genom den öppen stående dörren, sitta fader och dotter. Han håller hennes hand i sin och medan han mycket omständtigt beskrifver dagens handelser ute på landet, leker Franciska mekaniskt med en liten tunn svart silkesnodd, som Ilon bar om halsen. Det är icke af otälighet öfver den kanske väl vidlyftiga berättelsen, som hon drager så starkt i snodden, att den nästan skär sig in i halsen; det är snarare tör att väcka sig till uppmärksamhet. I går, ännu i förmiddags skulle det varithenne så lätt att finna intresse i hans berättelse; men nu är det henne omöjligt. Hon skulle nu sjelf kunna förtälja -eu historia, som skulle komma kammarrädet att glömma allt aannat, men dertill har hon icke mod nog. Och just derföre att hon måste förtiga det för honom, ehuru hon så gerna skulle sagt honom allt, just derfore förekommer henne den lilla hemligheten så ut