nanten kallar den lille. väktaren, är deras fader, som, då han icke, ser något ljus i fönstren, icke vågar störa fruns ro, utan tåligt väntar tills ändelsen skäll föra dit den verklige väktaren eller någon al husets folk, som har portnyckel. Det är ett herrligt väder. Månen skiner klart, oingitven af hela sin strålande stjernenar, och det lilla Kammarrådet står der med en stor blomsterbukett i handen och är rätt väl till mods medan han i den milda sommarnatten ännu en gång i minnet genomgår hela den lyckliga frihetsdogenMen om det varit en kall Januari-natt, om det snoat och blåst, och han. måst gå fram och tillbaka för att icke stelna af köld, — hanskulle likväl ha väntat. Han skulle Jikväl icke ringt på portklockan, det stackars lilla Kammarrådet! Så mycketsämre för honow, men ånnu mycket mera sämre för er, Fru Kammarrådinna! Då han blir. familjen varse går han den till mötes. Med ett vänligt god afton skyndar han förbi löjtnanten och hans damer och stadnar vid det efter dem följande paret. Det är Franciska som skall hafva hans första handtryckning, det är henne han. skall anförtro huru präktigt han roat sig, det är hon, som då han berättat henne detta, nickar så gladt och vänligt åt honom, så att han nu tycker sig icke kunnat fatta, att han haft sä roligt, då hon icke varit med; och den är till Franciska, den stora doftande buketten, som han nu trycker i hennes hand, och hvars plockande och ordnande efter hennes smak tagit en hel timme af hans lyckliga dag. er