Helsingborgs-Posten – 18 december 1866, sida 3

han så fint passat på att räcka alla de andra först och henne sist. Der står Löjtnanten och skakar helt vanligt och troskyidigt bort hvarje intryck af den lätta handtryckningen, så att Cancellisten, då han åter slipper lös, tycker sig i stället för en stolt och lycklig ttand, sem den nyss var, hafva en helt vanlig och alldaglig hand, den han utan vidare stoppar i fickan på sin paletot. God natt! — God natt!— Löjtnanten går nedåt staden, och Cancellisten — ja han hade rätt — han skulle taga en annan väg — går upp på vallen och börjar der -patsera fram och tillbaka ett helt litet stycke. Det åröjer icke länge, innan han stadnar och lutar sig med korslagda armar mot ett af träden; der står han orörlig och stirrar ned på de ännnu upplysta fönstren midtemot; och hade han kunnat göra sin blick så kraftig, att den varit i stånd att spränga rutan, sönderslita den gröna rullgardinen och tränga in i rummet — han skulle gjort det, Fru Kammarrädinna! ehuru den obetänksamme känner er tillräckligt för att veta, huru mycket en inslagen ruta och en sönderrifven gardin skulle förarga er. (Forb.)