Helsingborgs-Posten – 18 december 1866, sida 2

skulle han kunnat satta, hade kanske sjels ej helt och hället saknat det. Hade han deremot sett Lojtnanten i det ögonblick, då han vid utgången ur salen, af egen fri. vilje och utan att förändra en min, bjöd Kammarrädinnan sin ena arm och Fröken Clara den andra, — så skulle Kammarrädet hafva böjt sig djupt och vordnadsfullt för hans mod; — han viste huru stort det var. Franciska och Cancellisten solja efter det pratande och skrattande klöfverbladet, men de gå tysta vid hvarandras sida. Han vill icke tala om kärlek till henne, som han känt endast i några få timmar; — huru skulle hon kunnat tro på en så plötslig förälskelse; hon det blygsamma, anspråkslösa barnet, som så litet känner sitt eget värde; och för att vinna lugn och sjelfbeherskning nog till alt kunna tala om likgiltiga ämnen med henne, måste de hafva varit på ett ställe der andras öron uppsänga ett hvart af deras ord. llär i den månljusa natten, så godt som ensam med henne, med hennes arm förtroligt hvilande i sin, — här är det honom omöjligt. Och Franciska? Förut, då han ansåg henne eller åtminstone icke syntes nära någotintresse för henne, var det henne så latt att tala fritt och öppet med honom; men nu sedan en för ändring föregått, sedan han icke längre kan dölja sina känslor för henne, då de uttala sig i hans blickar. och hela hans väsen — nu har hon blitvit tyst och orolig. Nu går hon och tänker på huru ofta Kammarrådinnan upphöjt Claras brillanta hufvud i jemförelse med hennes; och för första gången hvilar den tanken tungt och tryckande på hen