Helsingborgs-Posten – 18 december 1866, sida 2

trollande baldame. — Om ni tilläter det, om er moder icke förbjuder mig sitt hus, så vill jag fortsätta att besoka det — ehuru jag icke älskar er syster. Har ni intet svar för mig, Franciska! ni som är så vanlig och god mot alla7Hon vänder sig emot honom, och månst-ålarne leka på hennes ansigte och visa honom det svar som ligger i hennes ögon, i det ljusa leendet kring hennes mun. Och nu strömma orden fram, hvilka han förut så kraftigt hållit tillbaka; ostyriga, ifriga, passionerade, störta de åstad, alla till samma mål, och hon kastar ingen anmärkning i vägen för dem, som skulle kunnat hindra deras sart. Men hon påskyndar sakta, nästan utan att han märkor det, deras steg så att de framföre gäendes högröstade prat snart kommer hans ord alt förstummas. : Löjtnanten skämtar med Clara ötver den lille väktaren, som står utanför deras port med tankfullt utsenade, och han påstår att hennes förtrollande makt här på del kraftigaste uppenbarar sig. Här rr nu vallens lille väktare — säger han — en varelse den hon må :ända aldrig tänkt på, utan kanske i de drömmar, som han stört med sina rov. Han har, då han sist önskade -godt nytt år, eller vid något annat liknande tillfälle, sett henne, och nu är det förbi med hans lugn. För att stirra upp till hennes fönster har han åstadkommit det största mirakel man någonsin sett: en vaken väktare. Claras högljudda skratt öfvertygar löjtnanten. att han sagt något mycket roligt; men i Franciskas öron ljuder detta skratt skärande och vidrigt. Hon vet lika väl som Clara, att den skopnad, som väntar vid deras port och som löjt