Helsingborgs-Posten – 13 december 1866, sida 2

och sälumla hafva lyckats att komma till Tivoii redan kl. half 5, spatsera der omkrinz med trött och söm vist utseende, och männen, som afsamma anledning hafva fått illa lagad middag och däligt kaffe, se icke heller synnerligen belåtna utCancellisten inviterade damerna att se på en represontation i konstridning, vid hvars slut vauxhallen skall börja, och de emottaga gerna tillbudet. Vi vilja icke uppehålla oss med dem i cirkus; det är ett litet obetydligt konstridaresällskap, och för öfrigt likna alla representitioner af det slaget hvarandra, de större som de mindre. De unga och vackraste flickorna, som rida dåligt och falla af hästen, göra furore; de andra, hvilka tiden lärt att stå fast och rida pjelpligt, modan den har tagit glansen från osonen och rundningen af kinderna, göra mindre lycka. Då representationen är slut och vårt sälskap åter befinner sig unäer öppen himmel, utbryta e alla i ett ovilkorligt utrop af beundran; medan de voro inne i cirkus har en underbar förvandling försiggått derute. Vi känna nu alla Tivoli och dess vauxhall endast allt för väl. Genom att år ut och årin hafva sett det jomt och ständigt, dagligen, hafva vi glömt, icke blott ait finna det vackert, ulan också huru vackert vi en sång hafva funnit det. Tivoli är nu en gammal historia, den tiden var det en ny. Mörkret hade brutit in, och det var som hade otaliga lampor regnat ned i det gröna. De gröna buskarne hänga som brokiga buketter i tråden och slingra sina skimrande luftiga guirlander från den ena punkten till den andra.