Helsingborgs-Posten – 13 december 1866, sida 2

Dans-musiken nere i concertsalen sänder en helsning i dimpade böljande toner upp till de promenerande, som nu alla, likasom genom ett trollslag, blifva unga, vackra och lifliga. Allting förefaller Cancellisten präktigt som ett äfventyr i Tusen och en Natt; bredvid honom går ju den sköna ÖOsterländska prinsessan: blott skada att det präktiga svarta håret är fistadt upp under hallen, i stället för att bölja fritt och upplöst i en ypnig ström, der de hvita perlorna ounga som skumdroppar. Men så är då till ersättning slöjan icke Österländsk! Den är icke obarmhertig, ogenomtränglig, missandsam! Nej, det är en liten lätt, tolerant slöja, som sväfvar kring hatlen som en hvit sky och snarare framhäfver än döljer den rena profilen, de djupa mörka... Det är naturlistvis åter Kammarråddinnan som afbryter Canceliistens poetiska drömmerier. Det blåser en smula, och då lamporna svänga fram oci tillbaka för vinden, påstår hon att det är bäst alt gå m i concertsalen, ty hon har aldeleicke lust att få oljefläckar på sig. Häri har hon verkligen rätt, oc: detsamma iycker förmodligen en stor grön lampa. som hänger öfver hennes hufvud och nickar bisallande åt hen— ne; dessvärre har detta beskältiga bifall den sorgliga följden, att en stor ojedroppe långsamt och tungt sänker sig ned på fruns hvita sidenhalt. IIvad det nu går i en fart nedåt concertsalen! Frun skyndar sig, som om hon derigenom icke blett skulle kunna undgå alla de oljedroppar, som ännu kunde träffa henne från de svajande lamporna, utan som hade hon äfven kunnat springa ifrån den, som redan finner sig så hemmastadd på hennes hatt, har eröfrat ett