innn 33 FF komna som den dagen, och jag utdelade allt mitt bröd. bland dem. Jas pratade med dem och smekte dem, och de läto mig klappa de långa smala halsarne, och voro mycke: tama och täliga ända. till dess brodet var uppåtet, men sedan vände de sig bort, slogo otåligt med de stora vingarne och ville åter ut till sjös. Jag lockade efter den ena, men örst då jag räckte ut handen som om jag hade bröd att gifva den närmade den sig äfven till mig; men då den sann alt jag icke hade n got, vasde den sig stolt om och simmade bort utan alt bevärdiga mig med en blick. Jag kände mig så sorgsen oc! ofvergifven, att jag började gråta, först sakta, men då jag såg alt Axel skrattade at mig, gråt jag häftigare. Hvad går -åt dig? frågade han i det han bollade med sin mossa. Jag gråter, sade hon, derföre att jag trodde att svanorna kommo emedan de höllo af mig och nu ser jag att det är blott för att få bröd. Ack om jag vore en så hvit och vacker svan, så ville jag simma ute på vattnet utan att bry mig om någon lockade mig med de raraste kakor; men till den som holio af mig, till dem ville jag komma, om de också ej egde en smula brod. pet är derföre att du vill prisas och beundras, sade Axel, -derföra att du är en såsang en, och en högmodig en, du med din krokiga näsa och dina kolsvarta ögon. Det var derpå jag tänkte, då jag skulle säga namnet på den otäcka Kejsarinnan, och sade Franciska i stället för Agrippina, så att hela klassen skrattade åt mig, men derföre skall du också få heta Agrippina, du A-grip-pi-na!