Cancellisten tänker på Clara och Clara pä vauxhallen, Andtligen hinner hon dem, hon igenkänner på lånot håll Kammarråddinnans hvita halt, prydd med röda valmor och vajande fjädrar; men herrn med den lätta, otvungna hållning, är det — kan det vara Cancellisten? Se huru fritt och ogeneralt han bär sin käpp! Se huru han Snor spelsarne af moustacherna, som forut hängde så slappa och modlösa i en djerst uppåtslråssande hvirfvel! Grunden till denna förvandling är, att den förlamande fruktan han kände for frun, liksom all annan spö krädsla vikit för de glada solskenet och den klara blå himlen. Kammarrådinnans trollmakt var till endast inom hennnes rim; utanföre är den död och maktlös. Han ser ju sjelf alt skyltposten icke presenterar gevär ati de mötande icke uppgifvaosin trottoirrätt och allt detta ger honom, då han talar till henne, en säkerhet, hvaröfver han sjelf förvånas. (Forts.)