Om han aldrig ville släppa den. Olyckligtvis lar den lille icke tillryggalagt hela vazon till fols; på vallen har han gått på händerna, och dessa samma nyttiga händer har han sedermera begagnat till att aftorka sina tårar, hvarmedelst det sålunda fuktade vall-dammet har fålt en förmåga all meddela sig, som är höngs! oroande för Franciskas glac-handskar. Hon vet kuru många skärande förebråelser för indelikatess och eslösöri, bönen om ett par nya skall ädraga henne från kammarrädinnan, och dock rycker hon iicke omildt handen från den lille syndaren utau säger honom farväl med ett vänligt leende, kostbart som guld, ja kostbarare; ty sådana obeundrade leenden blifva allt sälsyntare i verlden, medan guldet numera allestades bryter fram med en yppighet, som hotar att göra den ädla metallen alldaglig. Vid afskedet ger hon honom den enda tröst han vill lyssna till, löftet att har snart skall få se henne igen, och medan hon går nedför trappan korsa många farväl från de nya vännerna hvarandra: milda och vänligt lugnande från den unga flickans sida, möta de i luften de nästan tjutande hennes lille skyddsling uppgifver. Skynda dig icke så mycket, Franciska! Ingen saknar dig, ingen längtar efter dig. Ingen af de tre vuxna bildade menniskorna har en hälften så klar aning om ditt värde, som den rödhårige lille gossen från gatan: långt sedan han förslösat den lilla gåfva du skänkte honom skall han gömma den skatt af uppmuntran och röst du gaf honom. Skynda dig icke så mycket, Franciska! kammarrådinnan har ännu icke känt behof af alt hafva någon att gräla på,