Helsingborgs-Posten – 4 december 1866, sida 2

göra narr äl den som hafva rödt hår, äro afundsjaka på dem och gerna sjelfva skulle vilja halva sidant. Hvad hon mera såger kunna vi icke höra, ty hon närmar sin nun helt tätt till gossens öra och hviskar sakta, mycket sakta; men på det runda barna-ansigtet kunnu vi låsa verkan af hennes hviskning; den bryter fram i ett smäloje så muntert, så varmt, alt det i en blink lorxar de våla kinderna, den lilta mössan slyser al ocr det röda håret bryter fram i sin förra obudna frihet, Hon tycker ju om det. Hals bista, mest beundrade konst skall hon också se, kanske hon vill lära den. Innan hon vet af det far dea lilla Sören Eigel med ett djerft språng högt upp ur sina trädskor och kommer noga ned i dem isen; men då han skall se hvad verkan detta dråpliga konststycke gjort har Fraaciska icke märkt det fina i konsten, nemligen att han precis faller ned i trådskorna igen, och derföre förnyar han experimentot igen och omigen, medan Franciska står och ser på och ropar bravot med en glådje som är lika vacker, antingen den är förställd eller uppriktig, och som kommer oss att ropa Åbravo-. till henne. Lära konsten kan hon emellertid icke, svarar hon på hans tillbud, åtminstone ej i dag; hon har hvarken trädskor eller tid, hon måste skyada sig för att hinna upp de andra. De underliga ryckningar, som visa sig kring Sören kigils mun då han märher att det är hennes allvar att öfvergifva honom, söker hon förgäfves att stilla genom att skänka honon en liten silfverpenning; han tränger sig intillie une och fattar hennes hand så fast med sir som