Helsingborgs-Posten – 4 december 1866, sida 2

på, ty det är verkligen mycket ohösfligt att visa folk sådant otäckt rödt här.Och med ett muntert skratt ötver barnets förskrackaise springer hona litt nedför trappan. Hvarföre, ouppmärksamme Cancellist, har du så brådtom med att hjelpa frun att läsa dorren i dubbelläs? Sedan du med mycken moda fått låst don, läser hon den upp igen för att förvissa sig alt den varit riktigt läst, och din sålunda onödiga tjenstaktigaet gjorde att du icae kom till att höra annat än den klingande skrattaccord hvart den älskades bitterhet upplöste sig. — Det är rått, skynda efter henne medan dessa ljud ännu fyllde dina öron, så att du icke hörer den sakta gråten, skynda dig att hinna henne medan smålöjet ännu blomstrar på hennes läppar; du kan glädja dig deröfver mel godt samvete, du vet ju icke hvarföre hon småler. Den lille Sören Eigil vet det, han; han gråter bitterligen i det han till hälften omeevetet följer Claras råd ech trycker mössan så fast på hufvudet, att han hermetiskt instänger det röda håret, som om det var en kostbar ting, som icke kunde tåla luftens inverkan. Gråt icke, du lille! ser du icke henne, som böjer sig ned till dig för alt läka, icke för att såra. Se du frimodigt på henne! det är icke det bloada englahufvu let, som nyss förut såg till dig. Franciska vet, alt det skulle vara öfver barnets fatningsförmåga och lände honom till föga tröst, om ton ville förklara för honom, att hans röda hår scke behöfver hindra honom ifrån att blifva en god medborgare, en god äktaman o. s. v.: hon sager honom att hon tycker mycket bra om rodt hår, och att många af dem, som