Helsingborgs-Posten – 1 december 1866, sida 2

sysselsättning blifvit till en riktig passion hos honom. Ilan vattnar gatan — som en skicklir trädzaåärdsmastare en savoritvext — med raseri; och den belönar honom med alt i det herli gaste sommarväder blomstra i all önsklig smörja. Det var denna vattning, som var anledningen till Cancellistens olycka; på det hvitskuradesoltvet syntes otaliga spår efter hans fötter. In— gen bucning hade varit fruktlos. och Cancellisten läste hela vidden af sin höflighet så tydligt på golsvet som i en vältryckt tidning; den olyeslize kände dj ipt sin synd och såg med tyst förebråSlse ned på sina smålackerade stöflar, som i sin blauki sturskhet tycktes hånle åt Kammarrädinnans vrede. Fäfängt sökte han bringa ett samtal i gång om vädret, om theatern. Intet ville lyckas honom, och hennes oaflätlizt på golfvet riktade blick visade tydligt nor på den punkt hvarifrån han skulle gå ut. Förlåt mig, Fru Bang, stammade han stutlisen, men jag har verkligen torkat af fötterna. — Jag ser det, Herr Stjerne, svarade frun utan all taga bort blicken från det olycksiga beviset på hans brott, -jag ser det nog, men jag beklagar att det icke skett förr än i milt förmak, och den ifver, hvarmed jag måste lillstä att ni gjort det härinne, förbättrar icke saken. Onekligen skulle era besök framdeles vara mig annu kärkomnare, om de voro förbundna med mindre fara för mitt golf. Cancetlisten framstammade ännu en ursäkt och lemnade rummet med en förlägen bugning, och hans sista blick sökte Clara, som lutade sitt hufvud mot sofkudden, så att hennes ansigte