Helsingborgs-Posten – 29 november 1866, sida 3

— — — hans glasögon, ty hon inbillade sig att hon med dem läste battre än med blotta ögonen; och det stackars Kammarrådet bad till Gud att hon icke mätte falla på den ideen att röka tobak, ty i så fall rade hon säkert tagit hans gamla sjöskumspipa, det enda som återstod honom. Hval on sikval ej heller tog var hans plats på kontoret, och den skulle han dock unnat henne. i Den dag då vår berättelse börjar, en vacker Söndag i Juni, hade Kammarrädinnan öppnat buren, hvari hon höll den stackars fågeln inspärrad; det förtryckta Kammarrädet hade skakat på sina vingar och flugit ut på landet för att helsa på en vän. Det var en lycka, att denne vän aldrig brukade komma till staden och således undgått det öde som träffat alla andra kammarrådets vänner från hans ungkarlstid; de hade alla måst fly for den stränga frun som tydligt nog lat förstå, att hon var så tillräckligt sin mans vän, att han icke behöfde någon annan. Stackars Kammarråd! I det ögonblick vi valt för att införa våra läsare, stod frun för spegeln och ajusterade sin parure, och en ung flicka, som stod bredvid henne, räckte henne allteftersom hon behöfde dem, de nödiga nålarne. Det var den äldsta dottren Franciska, Kammarrådinnans väl träffade afbild, endast sorskönad och foryngrad. Det var samma ståtliga, yppiga figur, samma svarta blixtrande ögon; samma djerft svällande lappar. (Forv.)