Kammarrädinnans döttrar. Berattelse af Paul Winther. (Från Danskan.) Det var sommar. Solen sken vänligt på husen närmast vallen, och tycktes i synnerhet med väibehag dröja vid Kammarrådet Bangs klara, med blommor uppfyllda fönster. När vi säga Kammarrädets så mena vi i sjelfva verket Kammarrädinnans; ty ehuru hon var långt ifrån att betrakta sin egendom som hans, hade deremot aldrig minsta ivifvel hos henne uppstått om att hon egde obestridlig rätt till allt hvad som tillhörde honom. Det var ett ännu oupplöst problem, huruvida ban tagit kammarrädinnan eller hon nonomhade det första varit fallet, som det visserligen efter skick och bruk borde varit, så hade Kammarrådinnan sedan ärligt tagit revanche i så måtlo att hon i äkta ståndet var den enda tagande. Hon tog för sig alla beqvämligheter som återstodo från det be skedliga lammarrädets trefliga ungkarlslis. Hon tog om vintern hans beqväma länstol vid kakelugnen, och om sommaren hans plats vid fönstret bakom de rosor och nejlikor han odlat. Hon tog ans vackra tunna guldur, om hvilket Kamnarrådinnan påstod att det var för litet för en !erre, utan att Kammarradet vågade invända tt det var för stort för en dame, och gaf hotom i stället ett gammaldags oformligt siltverIr, som hon ärft efter sin morfar. Hon tog