Helsingborgs-Posten – 29 november 1866, sida 2

tydigt medlidande. Estländaran fortsatte i en ton af oförskamdt lättsinne sina kärleksiörklaringar, Osversten ryckte känslofullt på axlarna, lit. Rosenknopp hämnades med flitig kurtis på andra håll. Endast tvenne voro oförändradt de samma: den ädla Grefvinnan och den ärlige Landtjunkaren. Hvad som föregick i Lauras inre — det såg ingen. Hoa bar en maak för sin själs anlete. Det år qvinnans medfödda konst. Och tilläggom — det är stundom hennes rätt. Men när Laura hade återvändt från balens stoj till den tysta villan på höjden och när allt omkring henne slumrade, då gick hon ut på balkongen och gret. Månne hon gret öfver lyckans nycker, eller öfver det nedriga missbruket af kärlekens ljufva namn, eller öfver fattigdomens förodujjukelser? Eller gret hon öfver sin hårda lott, att förskjutas af den hon ensamt alskade och att ej kunna gifva sitt hjerta åt den ende, som älskade henne varmt, redligt och oföränderligt? Hvilken dödlig bar någonsin genomskådat. qvinnohjertat ? SLUT.