Helsingborgs-Posten – 24 november 1866, sida 2

Yvenne rätter hunno passera förbi, innan Hr Åndenhemtat sig från sin ofverraskning. Laura ugarinna al minst 250.000 Rubel. Nåsot sådant hate man icke väntat, ty allmanna tron var all major Vern, som aldriv rätt dragiti ett mei sin atlidne bror och ej heller visat sig synnerligt huf mout sans efterlefvaude dotter, testamenterat all sin egendom at Gustaf Wern, sonen till en ans smäsusin och fordne krigskamrat, helst han bekostat denna gosses uppfostran och städse visst honom en saderlig ömhet. War derföre redan Lansmannens bref för Hr Anders ganska brydoamt så var hans omtanksamma mors -onskan och vilje ännu vida brydsammare. Han hale sange alskat flickan sor hennes egen skull; men så fattig hon var och ehuru han aldrig vågat säga henne sill hjertas mening, han kände dig henne ständigt underlägsen, och han hade nog sundt förstånd alt inse, det ett sådant förhållande mellan man och hustru sällan är lycklikt. Hvem vet likval, huru långt iterseendets gladje hado fört honom i dag på morgonen, om icae den fatala limonadea mellankommitl Meu nu — nudå hon icke blott hade så många bildnisvens förmåner framför honom, utan alven rikedomens— huru skule han nu — nej! Del är sant, Hr Anders Boman ver en temigen slipad landtunkare, men han var bvad iche alla slipade Herrar kunna berömma sig af all vara — en ärlig man. Han kande derföre den djupaste harm öfver Raganders oförskämda försök att bedraga både honom och flickan, och ehuru han väl förstod motiverna till det välmenta moderliga rådet, kande han för ingen de: gilla den salskhel, hvarlill moderskarleken derna gång sorledt en annars oforvitlig qvinua.