ten i känslan af eget värde, med den ödmjuka försakelsen af allt för hans skull — allt till och med honom sjelf? O qvinnohjerta, underbara mystere, som ännu ingen genomskådat! Den höga ljusa brunnssalongen — näst universitetet troligen den bäst lyckade byggnad i och omkring Helsingfors — fylles småningom af brokiga gäster. Ilvarje morgon under dessa rörliga veckor medför nya ansigten. nya drnzter, beqvama, till och med värdslosa. Jlserrarne behålla i saiongen sina hattar på hutvudet, fruntimmerna sina mantiller. Gruppvis och lifligt spräkande promenerar man fram och åter, stundom ser man å sitt ur, närmar sig disken och tömmer ett glas med eller utan grimacer. Under tiden spelar det präktiga Löfveska kapellet ute på den betackta trappan, spridda grupper lyssna på de svigtande gungbräden, beschåftiga uppassare springa med kallebrickor, och lustdraget enleverar röken af cigarrerna. Från den höga glasdörren åt söder ser man badhuset, trädgården och parken med deras slingrande gångar, de gråa bergen med deras glesa tallar, och i fonden det solbelysta omälliga hafvet med bergen i fjerran och svanhvita segel här och der mellan de kala klipporna och de bjertgröna holmarna, nyckfullt kringkastade barn af kustens granithällar. Bland salongens brokiga grupper uppstår hastigt eu rörelse, och alla blickar riktas åt stora ingången. Hög och behagfull inträder den ädla och sköna Grefvinnan heim, lika beundrad för sitt fina vett, som älskad för denna okonstlade hjertats godhet, utan hvilken snille, skönhet och börd äro diamanter al is, som på alständ be