Helsingborgs-Posten – 20 november 1866, sida 2

ser hennes blandande ljusa drägt sticka af mot sonden af den högbläa morgonhimmeln. Men solen villar och afståndet är för stort: låtom oss vå närmare för att urskilja hennes drag. Det är eu flicka i i morgondrägt. En kladning af musselin med korta ärmar omsluter hennes smärta gestalt. kn skir florsduk är vårdslöst knuten om ennes hals. Långa lockar af denna obestämda kastaniesärg, som växer mellan blond och brunett, beskugga ett ansigte. som förråder 19 eller 20 fyllda somrar. Det är ett af de ansigten, i hvilka man kan läsa en hel historia och ana en hel framtid. Icke så som skulle lifvets stormar deri hafva qvarlemnat spår af sin vilda framfart eller lystnaden halva skrifvit sina sörhoppningar i dessa milda drag. Nej det är ett af de icke egentligt sköna, men likväl så intagande och uttrycksfulla qvinnoan igten, i hvilka man läser en hel legend af kärlek, tro, hopp, försakelse och himmelsk hängisvenhet. I dessa ögon är någonting obeskrifligt vackert, ett uttryck så varmt och likväl så ädelt, såsorgset och likväl så förtröstansfullt. Denna flicka måste hafva lidit och försakat, men likväl hoppast. Hon måste redan hafva genomlefvat det I b:åriga hjertats fröjder och sorger: utan tvifvel ager hon någon erfarenhet af lifvet, men en af den ädla aldrig för dyrt köpta art, som slårker utan att förhärda och som gör hjertat ödmjukt utan att förkrossa det. Bort mot det blåa hafvet skåda Lauras ögon Hvad söker hennes blick? Hvad rör sig i hennes själ? minne, hopp — eller denna sorgsenhet utan orsak och mål, som ofta breder en lätt dimma öfver känsliga flickors tankar?