Helsingborgs-Posten – 17 november 1866, sida 3

hennes läppar tyckas ha stelnat i ett evigt smäleende. Men bildning och törbildning förmå aldrig fullt omskapa hennes väsende såsom de omskapa mannens. Det som hos honom blifvit grundsats, är hos henne endast konvenans; när hjertats fibrer darra, då måste hon vara hvad den mest olärda bondflicka är och när hon i evigt länge min iter lyckats dölja för verlden sin själs tycken, skyndar hon tillbaka i ensamheten för alt bortgråti timmar i denna ljusva smärta, som Amalia von Imhof kallar kärlekens skönaste blomma. Kanske skall någon erinra sig dessa anmärkningar vid följande lilla berättelse om en dags vexlingar. Den oförgåtliga polkavintern 1844 —1815 var till ända. IUvilka dyrbara minnen har ej den efterlemnat i salongerna, i tidningarna, i de unga flickornas dagböcker i listan på deras eröfringar! Hvilken split i lansorterna mellan sedesamma mödrar, fritänkande fäder och danslystna döttrar! Hvilka scener inomhus, hvilka disputer i sällskapskretsarne! Hvilken omåttlig enthusiasm och hvilket förfärligt hån! Arma polka! din tid var lika kort som lysande, lik choleran har du härjat ett år för att sedan forsvinna, men efterverlden skall göra dig rättvisa. Efterverlden skall såga om diz, att du var en nödvändig yttring af tidens glada och koketta lynne, likasom de stora farsoterna äro nödvändiga utbrott af tidens onda krämpor, och när man från vintern 1845—1846 måhända endast. har alt berätta om potatessjuka och penningebrist, skall den ungdom, som nu bortleker sina fjärildagar i salongerna, tretti år derefter säga till dåtidens 7 ngdom: annat var det i fordna