vilda bergströmmar; han ulkastar deras lopp och bygger deras dammar. Der sjunga alla begårens stormsoglar; han räknar och namngifver dem, afven nar han berusas af deras lockelser. Aldrig sofver hans andes öga, standigt säger han till sig sjelf: Detta är min dygd och detta min last! och just emedan dygd och last hos honom äro ständigt medvetna, just derlöre är han så stor, så stark och så egoistisk i båda. Men osver den varma österländska dalden af qvinnans hjerta breder sig ett skirt svafvande flor, som likt en lätt dimma omtocknar alla dess föremål. Dit hinner icke stormen, ingen jemn och mäktig strömfåra brusar der, men vindkasten kommo häftiga och nyckfulla ned från höjdernas gungande kronor, grumla den ensliga insjöns spegel en stund och do. Denna däld äger sin sol, sin tillvarelses ljus: kärleken. Den skapar vår och Lufva blommor invid insjöns bädd; varm är dess blick i vågen. Men skymmes den af moln och sjunker den för evigt, då fördystras dalens ljufhet, hösten tar dess glädje och sorgen breder i; öfver den ensliga sjön. Qvinnan ser ned i sin själ blott genom sina tårar. Hon räknar icke, hon begrundar icke, hon väger icke, hon ställer sig icke upp öfver sig sjelf. Hon känner och Fon handlar; när den inre rösten säger till henne: gör! så gör non och frågar icke: hvarsore? Det är hennes storhet och svaghet, och huru älskelig är hon icke just för denna blinda hängifvenhets skull! Qvianan i salongerna är från barndomen inöfvad i att bära mask för sitt bjerta, hennes blick har lärt sig att konstmassigt ljuga och