Helsingborgs-Posten – 17 november 1866, sida 2

var Gud som så ville, och på Gud hade Bo alltid hoppats. Hans tysta böner hode blifvit körda — ack, nu kunde han bedja med ord. Den mållöse hade ej kunnat lära mycket; men desto outtråttligare hale hans ande arbetat och utvecklat tankar och föresatser, som bestäm! hans lynne. Hans olycka hade skärpt hans iakitarelseförmåga, och han såg med en blick långt mer än hans bröder förmådde inse på åratal. Ensam midt ibland menniskorna, hade han lärt sig ati bedöma dem: ty för hans blickar vade de ej kunnat gömma sina tankar. Detta zjorde att 30, då han liksom genom ett underverk sick talförmägan, stod öfver de flesta i skarpt omdöme, En brinnande lust att lära var den första följden af den nödvändiga sysslolösheten. Han kände sig som en ur det tysta tängelset utsluppen fånge, som behöfver vidröra allt, för att tycka sig riktigt fri och med jernflit bröt han sia framtidsbana. Kampen mellan herrarne— som helst ville hafva en konung som Johan den 3:dje, eller en som, lik konung Sigismund, måste bo utom landet, och i hvars namn de kunde styra — och folket som ville ha en konung som var svensk och bodde i Sverige samt delade dess kärlek för fosterlandet — grundlades som båst när Bo öfvergaf sill sprängda föräldrahem, ty blott två år efter den brodertvist vi tecknat följde fru Anna Gylta sin herre och man efter. Bo slöt sig då han blifvit man till hertig Carl; kanske icke så mycket för dennes egen skull, utan fast mer emedan han ansåg Gustaf den Förstes yngstes son, den kraftfultaste al dem alla, för Sveriges enda räddning från utländskt beroende och inre förtryck.