Helsingborgs-Posten – 17 november 1866, sida 2

En stum gosse. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Nå, sade Gustaf derfore, med möda luganande tonen och anietsarugen; nåväl, Bo skall ej bli lottlös! Tycken J icke alla, och du Bo älven, all du, som ändå alltiv kommer att vistas hos någon af oss, men ändå ibland vill resa till kyrkan, kunde ha nog om du finge sår käre, Salige faders gamle pels? Med dessa ord kastade han pelsen till sin yngste broder. Bröderna Kafle knöto händerna om fästet på sina svärd, och utbrott hade skett om ej Bo rest sig upp och vinkat tystnad. Med klar och bestämd röst började då den stumme att tala och sade: — Gud ger väl Bo en pels och mera godt dertill. Liksom en ljungeld slagit ner för Gustafs fötter bleknade han och höll på att digna ned vid dessa ord. Del var som en röst från fadrens graf talat till honom genom brodren. Glädjen hos de öfriga blef allmän. Modren omfamnade, gråtande af fröjd, sin yngste son, som nu fått talegåfvan. Hvilken hård kamp hade ej detta kostat innan anden fick välde med den lama tungan men det