Helsingborgs-Posten – 17 november 1866, sida 2

År 1697 den 5 Mars kröntes ändtligen Carl till konang öfver Svea och Göta landen, han och ingen annan. i den högtidliga processionen som denna dag tägade från slottet i Upsala till domkyrkan — bar 30 Ribbing riksäpplet och hans bror Erik spiran framfor drotining Christina, som åkte i sin kröningsvagu, dragen af 6 appelgrå hästar, prydda med sammetklädda snltyg. ilan var nu konungeas rådsherre, stäthällare öfver Nerike samt höfvidsman på Örebro slott. Den stumme gossen hade blifvit en af rikets förnämsta mån, ocu var nu, i sin kraftfullaste mannaåider, en af de få, till hvilka den misstanksamme och hältige konungen satle full tilllit. Trettiotrå år derefter nära åttio årig, satt dena gamle Bo Ribbing, nu en böjd gubbe, på sin gård Saby. Han hade varit viline till den Andre Adolfs korta och lysande bana; han hade känt sitt hjerta svälla af fröjd vid hvarje ädelt drag, och det sammantrycktes af sorg då hans hj jelie föll på Lätzens slagfält. Han hade varit van med Lennart Torstenson, Baner Flemming och alla dessa stjernor, som först fingo sin fulla glans sedan solen gått ned och mörkret holl på att inbryta öfver nordanlanden. På Sveriges thron satt ett barn; men det var den snillrika Christina, Gustaf Adolfs dotter. Hon var ej ännu myndig men kring hela landet spridde sig ryktet om hennes lardom och hennes klara förstånd. Den gamle Bo gladde sig som ett barn på nytt åt den vana, den snillrika och lärda prinsessan.