Helsingborgs-Posten – 15 november 1866, sida 2

Midt emot Gustaf satt den yngste sonen Bo och betraktade sin bror mod oafvända blickar. Det låg någonting så genomborrande i denna blick, att Gustaf lat sina ogon liksom halka förbi Bo, fastän de sutto mitt emo! hvarandra. Men han kände dock i djupet af sin varelsse, att Bo såg på honom. Det var hos den 17 årigepojken någonting, som gjorde ett djupare sår 1Gu stafs samvete än allt hvad de andra sade. Denna förtrollning måste brytas: Bo måste tvingas alt slå ned ögonen. — Kära moder! sade derföre Gustaf plötsligen, vi afbryta nu detta svåra ämne; men såg mig; min kära broder Bo har ej sagt ett enda ord; är han ännu mälls? är han annu icka rätt klok? sitta ej skrufvarne riktigt fast på den unga telningen? — Gustaf! sade modren, håna icke; Gud gifve alt du varit mållös då du stod och vittnade emot dina välgörare. — Det är en sak för sig, min mor, sade Gustaf rodnande; men nu är frågan om Bo. Är han rätt klok? Han sitter och:ser på mig, som om han såge elt spöke? — Han är mållös, stackars Bo, men har lika stort förstånd som du, kanske större, och ett hjerta, som du sknlle i din sista stund vilja tillbyta dig. Gustaf teg. Under delta samtal hade Bo ej vandt sin blick från brodern; men vid modrens ord trängde ett par tårar fram i ögonvrärna; det var allt. Han sade ingenting, han var stum — mållos från barndomen: