Helsiugborg. Dödsfall. Från Upsala, shrilves i A. B., har genom telegram ingått den sorgliga och upprörande underrättelsen. att lektor Herrman Bjursten natten till den 12 d:s derssädes afnandt sig lifvet genom strupens asskärande. Lektor Bjursten har seden någon tid varit sjuklig och hade till följd deraf erhållit tjenstledighet från sin lärarebefattning vid Stockholms gymnasium. För omkring åtta dagar sedan afreste han från Stock lolm til Upsala, efter hvad man trodde för att be gagna dervarande badanstalt. f ett bref, datiradt Upsala den S Nov., som bar posts tampel för de TU Tf och Som först den f2 på förmiddagen hitkommit, yltrar han till en af sina kamfater vid läroverket: tFrån ett litet vindsrum i UIpsala tillskrisver Jag dig dessa rader, sedan jag nu lyckats ålerVinna nåra krafter. I ell själsoch kroppstillstånd, som jag ej kan beskrilva, lemnade jag Stackholm förliden söndav. Sjukdomen hade länge irriterat mitt nervsystem och slagit sis på hjernan, hufvudsakligen genom de mörka fantasier, hvilka jag — en faniasiers martyr — hopgjorde. Den ryslizaste hypohondri fick såjuundä makt med mis. Ensam på det aflägsna Kungskolmen, utan en vän, utan sällskap, undor de 1 långa aslnarnes och de sömnlösa natlernas qval, trodde jag alt jag skulle mista sörståndet. I Upsala har jag en nära anförvandt, som är student, och som jag var fulll öfvertygad om att jag icke skulle lefva manga dagar, bes!öt jag begifva mig hil, fer att älminslone hafva någon slägting närvarande vid mist plagoläger. Efter några dagars varma bad och umgänge med gamla Skolkamrater, som nu aro akademiska lär: befinner jag mix något bällre. HOK miiia själstörmögenheter börja återvända. Men här säga mig läkarne att jag ett halft år mäste afhålla mig från tjenstgöringen. — — dug tänker stanna qvar hör i Upsala, hvarest jag eger några verkliga vänner, hvilka äro snar! gamla ungkarlar. likasoum jag. —— — — — Den Sjukdom, som brast mig i sörtviflan. är icke sjelfva njurlidandet, hviixet nu upphört, utan en nerat uppkommen s. k. blåskatarr, som irriterat hela mitt nervsystem och slagit siz på itjernan. så att jag flerå gånder trolt, alt jag skulle bli tobig. Nu är det dock något bättre. Skrif nåera vänliga rader till en olycklig vän Herrman Bjurslen.Förmodligen kar kan sedan detta skrefs sätt ett recidiv af sina svåra lidanden och, under dessas iuflytande på nervsystemet och fantasien, iche längre sig sjelf mäktig, a Fjort en ända på sit lifs. Vi be hlaga på det allrahögsla det förtidiga och ytterst sorgliga afslutandet af en sofnanshana, som varit och i sin fortsättning kunnat ännu mera bli till gagn för den sosterländska lilteraturen. Född 1825, hade Herman Bjursten hu blott uppnått 41 års ålder. För den slora allmänheten är han bekant genom åtstulliova åf honom författade romaner och noveller samt genom många poeliska arbeien, bland hvilka trenne nemligen dikteyklerna -Gripsholas Minnen och Napoleon—Promethevssam poemet En natt på Wetternblifvit af Svenska akademien prisbelönta. Begäfvad med stor arbotsförmäga och arbetslust, egnade han den tid han hade öfrig från lärarckallet åt en oförtruten skriftställareverksamhet och detta icke ensamt i det bellettristiska facket; i sednare tider har lan äfven utgifvit flera läroböcker och läseböcker, som temligen allmänt kommit i bruk vid studiet af svenska språket och litteraturen. Al dem, som närmare och personligen kände honom, var han värderad för ett i grunden 4 godmodigt och vålvilligt skaplynne, och egde han derföre måhända flere vänner än han under den allrasista af hypokondri fördunklade perioden af sitt lif föreställde sig. lHerrman Bjursten skall säkerligen med saknad ihägkommas af många; mest skall han måhända sahnas af de många fattiga och nödliRe EO —L —L—LL—— —