Helsingborgs-Posten – 13 november 1866, sida 3

mer tillbaka om ett öÖ onblick, och atlt shall vara afgjordt. Ögonblicket varade nära en timma; slutligen återvande den unte manaen hand i hand med Henriette. Hon hade gråtit och hennes hufvud var sänkt: men el småleende al lycka lekte kring hennes läppar. — Ni hade åt er dotter valt en man, som utan tvilvel förtjenade henne, men nu har hon valt i sin ordninz. — Hvem då? frågade Gervais. — En olycklig, en förtsilvi, åt hvilken hon återgitvit hans dlädje vid iitvet, en lätling hvilken hon aterfört till sin pligt. — Huru utbrast tant Catrine. — Hon bar valt mig, som alskar henne sedan lång tid och som sofvar fader Gervais att blifva både en god make och en rask arbelare. Den unge mannen och den unga flickan närmade sig Gervais, som öppnade sin famn mot dem — Nåväl, jag föredrager denna plan framför min egen; i sanning Gud sörjer för oss bättre an vi sjelfva, — Ja, sade Gontran, ty hvad vi anse för en olycka det blir ofta i hans hand ett medel till värt väl. Då jag ansåg skeppsbrottet visst skickade mig försynen tvenne räddningsankaren: tant Catriue och Henriette! Man bor aldrig förtvisla, hvarken ödel eller om menniokosjälen; de sorgligaste lägen kunna upphjelpas af ett friskt mod och de mest törderfvade hjertan renas at arbetet. (Slut.)