de sig skiekad att inlaga en plats i verlden, att vara en man i ordets sanna bemarkelse. Sysselsatt hela dagen med sin målning. hörde Lan Henriette sjunga i sin kammare nästintill och pendylen, som han gilvit henne, slå timmarne. Det var tvenne vanliga röster som lifvade och indelade hans arbete. De blefvo honom alli mer och mer nödvändiga; han var icke nöjd med u indre än han hörde dem. Den unga flickan som öppnat för honom detta förebråelselria lif, var. hans ledstjerna; han hade behof af alt se henne, för att kunna sortsarande hålla sin kurs; alla aftnar samlade hos tant Calrine eller fader: Gervais, fördjupade de sig i läsning, som höll deras santasi vaken; delta var den arbetets krydda, den solstrale, som förljufvade detta ensormiga lif Alla minnen, som erinrade honom om hans fordna lif, utplånades det ena efter det andra; nya omgilningar hade omskapat honom lill en ny menniska. i En dag då han var sysselsatt med att måla en solfjäder af högt värde; på hvilken han utvecklat alla sin konsts finesser, inträdde Gervais a hans rum och stängde dörren omsorgsfullt. Den gode mannen syntes vara vid dåligt humör. — Jag: kommer för att bedja er om en tjenst min granne, sade han till Raucourt, som förvånades öfver hans utscende. — Mig? svarade den unge mannen: om det står i min magt, så betrakta saken såsom afgjord. ta ! — Ja, svarade Gervais, jag vet, att ni hyser vänskap för oss och det är detta, som bestämt mig för att komma ... Det rör Perrot, bokbindaren sem ni sett här i huset,