Helsingborgs-Posten – 13 november 1866, sida 2

Räddnings-ankarne. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Jag måste väl, svarade Henriette, utan all lyfta ögonen från sitt arbete af fruktan att försora ett ögonblick, om jag icke hade arbetet färdigt. på utsatt dag, så skulle man vända sig till någon annan; och hvad skulle det då bli al mig? — Men finns det ingen, som kan hjelpa er? frågade Raucourt. — Jag känner ingen, som målar i vattenfärg, invände den unga flickan. Tant Catrines blick mötte Gontrans; han förstod den. — Om mamsell Henriette ville anförtro mig elt af sina pergamentsblad — sade han något förläget. — Er? svarade den unga flickan öfverraskad. — Gif honom dem, inföll lifligt den sjuka, skall se, att han förstar sin konst. Henriette, endast till hälften öfvertygad men utan mod att neka, lemnade ett blad åt den unge mannen, som slog sig ner på andra sidan om bordet och började arbetet på stället. Edvards naturliga smak, odlad aflektioner för utmärkta mästare och betraktande af 18:de ärhundradels mästerverk i vattensargsmalning,