Helsingborgs-Posten – 13 november 1866, sida 2

————— — — — ——————— j —22 — Vi kunna icke emottaga denna summa sade Raucourt rodnande. — llafva vi icke emottagit hennes tid och hennes möda? inföll Catrine mildt. --Ah, ni har rätt, utbrast Gontan med en rörelse, i hvilken tack amheten stred med högmodet, och vi hafva intet medel att återrälda så mycket ädelmod. : — Huru så, återtog den gamla. Catrine tog hans båda händer. — Den som på några timmar kunnat sörtjena dessa 6 guldmynt är icke fattig, sade hon: Gontran darrade och teg, men följande morgon var han i arbete vid solens nppgång och fortsatte så flera veckor igenom med en ihärdighet, som ingenting kunde uträtta. Deita ansträngda arbete tillät honom att betala återstoden af den skuld han äsamlat sig för tant Catrines sjukdom och dessutom aflägga en summa tillräckligt stor för att utföra hans plan. En afton då hon inträdde i sin vindskupa, varseblef Henriette på sitt bord en pendyl i Ludvig XV:s stil och bredvid densamma en biljett på hvilken Raucourt skrifvit: En konvalesclut till sin sjukvårderska. Den unga flickan beklagade sig förgäfves öfver gåfvans dyrbarhet. Catrine svarade, att hon bevisat Gontran en ojemförligt större välgerning genom att gifva honom smak för och förnojd alt arbeta. I sjelfva verket hade den unge mannens vanor undergått en fullständig förändring. Hans kraft, som förut förlamats af passioner och nöjen, återfick sin spänstighet, sedan han kommit. in på pligtens väg; han hade smakat giädjen öfver det redliga arbetets första Vinst, han kän