Helsingborgs-Posten – 13 november 1866, sida 2

Gontran hjelpte henne att stiga ner för de 53 trappstegen, som skiljde henne från gatan, och följde henne med små steg till den stora allån i Jardin des Plantes. Hon dröjde der länge, inanda es med begärlighet den doftande luften, värmde i solen sina vissnade lemmar och återtog, så alt säsa, besittningen af lifvet. Med en suck afsaknadbeslöt han slutligen att åter uppsöka sin vindskupa. Då hon inträdde i rummet, blef hon stående stum af förvåning, Henriette hade begagnat hennes frånvaro till att pryda rummet med blom mor; en sprakande eld fladdrade från kaminen och midt på golfvet stod ett väl dukadt boid med fyra kuverter. Den unga flickan sprang till Catrine, som stad nat orolig i dörren, ach tog hennes arm. — Kom, sade hon, ert tillfrisknande är en fest for oss alla. Min far och jag ha velat fira den. Den gamla flickan kunde icke tala för gråtHvad Raucourt beträffar, så kände han nu för första gången sedan lång tid sitt hjerta öppnas. Han kände en varm tår i sitt öga. Den lilla festen blef glad och utsträcktes så långt som klokheten medzaf. Men då tante Catrine kom tillbaka till sin kammare för attgå till säångs, fann hon på sitt arbetsbord en liten börs innehållande 6 guldmynt och en biljett, på hvilken Henriette hade skrifvit: Priset på herr Gontrans målningar. i Den unge mannen och hans gamla tant betraktade hvarandra.