AA FFF—— — Hwarjehanda. Också en loja Unter denna rubrik läses i Swensta ZJägaareförbundets nya tidskrift följande lkerättelfe: J norra Uplands större skogstrakter Ha war uncer wintern förekommit temligen allmänt. Deras ströftån ha warit temligen regelbundna, så att tiven mellan deras frame och återtåg i alls mänhet kunnat beräknas till åtta, tio, högst fjorton dagar. Å de trakter, ver lo förekommit, bar tillgången på hare warit god, hwillen och i den dinpa jnön warit dem ett lika kärt fom litt rof: och sannolilt har det goda mitthujet äfwen bes stämt deras stamhåll. Med anledning af de sålunda ofta påträffade lor spåren hate och en stogwaktare W. i Roslagen en dag beslutat fig för att, trots den djupa snön, fom wid hwarje steg aid öfwer knäet och ofta wida längre, följa ett, som det syntes honom, alldeles färskt spår för att om möjligen få loen omringad. Här med fortsattes nndver twänne dagars mödosam wandring, men utan att det önskade målet uppnåddes. Hemkommen på andra dagens afton undverrättas des han af en i skymningen förbiresande bonde, förs sedd med en så kallad skrinda och par hästar, att denne warseblifwit en lo, som satt uti ett intill landswägen gränsande kärr icke mer än ett par hunz dra steg från stogwaktarens bostad och i gort HÄ, omkring trettio steg, från landewägen. Glad öfwer denna lika owäntade fom kärkomna underrättelse skyndar W. att taga plats skrindan, medtagande fin under de twänne föregående dagarnes jagt medhafda dubbelbössa, och åkande i gående nalkades han nu stiället, ter loen ännu fatt lugn och stilla. W.. en gammal man jägare och hars stytt, war nu temligen säker på fin sak; men vet, bwerpå han förmodligen minst tänkte i detta ögons blid inträffade — blott tnallhattarne gåfivo eld. Nya Hattar påsattes, men allt med famma olydliga rejuitat och samma lugn hos loen. Nu först iuseende vet fruttlöfa i widare förföf, enär cylindrar och krut blifwit wåta under föregås ende dagens jagt, återwände han åkande hem för att ladda en annan bössa. Sedan en enkelbössa sålunda blifwit wederbörs ligen försedd börjades tåget åny. Sästarne, fom dels blifwit uppskrämda af Enalls hattssaluten och möjligen äfwen wädrat loen, woro nu temligen ostyriga och omöjliga att få i gående, bwarför oc den andra färden gick något hastigare än för ändamålet lämpligt war. Återkommen midt för loen, som allt fortfarande låg qwar på samma ssälle, lugnt afbidande hwad komma skulle, aflossade han nu enkelbössan, fom åtminstone gaf eld, men utan annan werkan, än att loen sprang upp och valt till mötes med refesällskapet, få att, om W. warit tillräckligt rask och beflutsam, han sannolikt kunnat äfwen med böpkolfwen ytterligare försöka fin lyda. Nägra blerspär och qwarliggande udd wisade cock, att skottet ide helt och hållet förfelat målet; men i anscende till under natten inträffad kyla och biltad stare å snön tunde loen följande dag ide lånat spåras. Denna oförskräckthet hos en Ivo torde wäl få ans ses såsom owanligt, då man wet att han är ett ganska skyggt djur, fom tee plägar rusa mot fa ran. W. hade emellertid här haft tillfälle att gör va icke allenast twänne temligen bullersamma resor till stället, utan och försöt att aflossa ide mindre in fyra skott, då det femte sluttigen lyckades sätta cen på fötter. Enligt W:s uppgift skulle loen synts mager och iksom mirvig, hwilket sednare wäl ej kunde mwaa så underligt efter få mycket butter för in: ;enting. Medel mot koleran. J Gefles Bojten lifes fölante insända uppsats: Jnfändaren, fänd med oleran, wäl icke personligen, dock genom andras tora förfäran för henne, allt sedan hennes första rasserante inom Swerges landamären 1834, då an säsom hanthafware af lätemedel deremot, bes tående den tiden i en förfärlig massa fläderthe, alter och mera, mera fårant, war nära att falla ffer just genom och för denna befattning, tager