Helsingborgs-Posten – 28 juli 1866, sida 2

IV. Då Gustaf Dudresnel lade sig sade han för sig sjelf: — Ack, min Gud, om jag tror på en lysande tramtid, så är det icke ensamt derföre att guldnöten förutspått mig stora saker och en million. En inre röst har alltid tilltalat migåpå samma sätt. Hvarföre skulle ej ödet vara mig gunsligt? Jag är ung, har talang och skall få lusten alt göra godt och häfva alla hinder; jag är bestämd för någonting stort, jag skall rulla mig i högar af guld. Är det då verkligen så svårt? Huru många artister, mindre lyckligt lottade än jag, huru många menniskor i alla hänseenden mig underlägsna, hafva icke kunnat besegra Dhimaera och bemäktiga sig Andromeda, det vill säga, verkliggöra sina drömmar. I hvarje ögonblick stöter man på gatan på sådana, som icke behöft göra sig mera än. den mödan att framställa sig, för att vinna detta ideal. Jag ar fattig, oerfaren och okänd. Jag får länge utstå vedermödor och försakelser! Men det får icke vara någon orsak till förtviflan. Hvad nöJe skulle jag hafva af den lysande ställning jag ser framför mig, om den icke kostat mig någon möda? Det är min ålders behag att strida. Jag har ett brinnande hjerta: jag skall utmana eländet, mörkret och okunnigheten på duell och de skola alla stadna på platsen. Då jag noga tänker efter, så har jag redan på mina fem fingrar en stor historisk tafla — ett mästerstycke — som skall tjena till grund för mitt rykte. Det ar nemligen: klebers sista Natt.