Stora dag! härliga dag! utropade Gustaf Dudresnel. — Tvertom, olyckliga afton! förskräckliga timma. Hvad direktören nu gjort, var endast, för att förarga en musikus, som han icke tyckte om och som han ville hindra. Enligt hans åsigt kunde svarta ödlan. uppförd om hösten lyckas lika bra om sommaren eller vintren; han misstog sig helt och hållet, hvilket så ofta händer. Musiken hade blifvit uselt inöfvad, rolerna dåligt instuderade, till följd af den allt för stora brådskan, kostymerna och dekorationerna af sämsta slag. Jag blef uthvisslad. Ja, denna dumma, hjertlösa massa, för hvilken jag måst utstå så många lidanden och utgjutit så många tårar, förändrade sig nu, för att förolämpa och såra mig, till en flock huggormar. Då jag återkom till mina lilla cell var jag nästan galen af sorg och vrede. Dagen derpå, då jag vaknade, sade jag till mig sjelf: Jag måste ändock börja på nytt, såvida jag ej vill dö af bunger och skam. — Huru ! börja på nytt denna sataniska strid? Gud vet hvad som händt utan det brof som lemnades mig; det var från min disyster och kusin. — Kanske också älskarinna? — Min fästmö. Hon sade: Jules, mod! Afslå icke det min fader erbjuder dig. Som han nyss i Paris köpt ett spinneri, så vill han öfverlemna ledningen deraf åt dig. Slå ur hågen dina bedrägliga drömmar, antag tillbudet!? Dessa ord voro en balsam för mitt sår. Jag tyckte visserligen att det var hårdt, att ej få Rossinis myrten och lagerkrona,