Helsingborgs-Posten – 24 juli 1866, sida 2

Ack! mmn Gud, återtog den okände, jag skall häfva alla era betankligheter; jag heter Jules Dupre, eger ett spinneri och är millionär; jag är äfven, såsom jag haft äran säga er, en vän till artister. Ni har isynnerhet slagit an på mig. Kom, jag skall blifva en bror mer än kamrat för er. Då Gustaf ännu tvekade, tillade borgaren, ni skall så göra helt och hället som ni vill, om ni ännu i afton skulle vilja blifva fri, så står det er fritt. — Jag antager, min bästa herre, utropade målaren ; jag blifver eder gäst, jag följer er. Några minuter derefter voro de installerade i en präktig våning på gatan Cuvier. En smakfull lyx, utan prål och utan att vara sökt, prydde fabrikörens boning. Jules Duprå presenterade provinsbon för sin lilla familj. — Se här, min snälla du, sade han till sin hustru, en utmärkt gosse, som jag träffat på vägen och som skall blifva vår vän. Han skall här lära känna den stora stadens så farliga lif. Vi skola taga omsorg om honom såsom om våra egna barn. Gustaf Dudresnil var förvånad öfver att finna så mycken enkelhet midt uti hufvudstadens buller och oro. Då han om aftonen lade sig i sin hvita säng tänkte han inom sig: — Se der! verkliga gnldhjertan! De hafva i Paris bibehållit provinsens patriarkaliska seder. Men kunna de också salta artistens eld och lejondrömmar? Visserligen finnes intet ljufvaro, men ochså intet enformigare än deras lif. De. äro rika, ty de hafva ingen äregirighet, de kun