Helsingborgs-Posten – 24 juli 1866, sida 2

episod ur historieskrifwaren Edward Gibbons lif. Hwad det kostar att flå sin hustru fic en smedsarbetare i Wenersborg erfara, i det han den 10 dennes af derwarande rådhusrätt dömdes, för det han tilldelat sin hustru ett par lindriga örfilar, att undergå fem månaders fängelse. Fransta pressen om Finnmarken. Opinion nalionale egnar i en längre artitel uppmärtsamheten på nationalitetsförhällandena i Finnmarten och Rysslands inkräktningsplaner i denna del af Europa. Wi metsela af artikeln följande utdrag: Öwad Panslavismen är, derom är nu för tiven ingen okunnig, säger nämnda tidning. Men Ryssland nöjer fig ej med att wilja annektera de slaviska folken, det rustar fig äfwen för ett annat mål än bet, fom med Panslavismen afses: nemligen att i sig inkorporera den Tschudiska eller Finita racen, och det är denna sträfwan fom wi betecknat med bet nya namnet Pantschudismen.. Sedan några år tillbaka, hafwa omftändigheter inträffat, fom synnerligen gynnat Rysslands planer. Hungersnöd och elände hafwa herrskat och herrska ännu i Fins land, och ett stort antal Ryska undersåter i denna provins har begifwit och begifwer jig till Fimmarten för att flå fig ned der och lefwa af fiske och jagt, hwarpå rik tillgång finnes. Dessa emigranter hafwa grupperat sig i öftra delen af Finnmarfen, wid Varanger-fjorden, der de redan utgöra en dubbelt, ja tredubbelt större befoltning än de Norske undersätarne rch der nämnda befolkning få mycket säkrare skall bli den öfwerwägande, som Norrmännen, genom en metsatt rörelse, i stort antal utflytta till Amerita. Häri ligger för de Standinaviska folken en öfwerhängande fara och man är bäde i Kristiania och Stockholm allwarsamt bekymrad derför. De Finske inflyttarne, anförde af Ryska agenter, uppträda med öfwerdrifna anspråt och söka göra sig oberoende af de Norska auktoriteterna. Konflikter hafwa uppstått och man har skäl att frukta, det Ryssland, efter att hafwa förs beredt allt, en wacker dag intervenerar till förmon för Finnarne i Finnmarken och begagnar tillfället att bemättiga fig landet. För att afwända denna olycka föfa de Norska bladen, i förening med regeringen, förmå fina landsmän att bofätta fig i Varanger i stället för att utflytta till Amerita; be redogöra utförligt för detta nordliga lands tillgängar, men dessa patriotista försök krönas ej med någon framgång. Den Finsta utwandringen tilltager år från år, twisterna mellan de inflyttande och Norrmännen bli med hwarje vag lifligare, och en retlig polemit har uppstått mellan ten Standinaviska och Rysta presfen. Längre fram heter det: Dran är fatt till ven Standinavista stammen, det är blott fråga om att hugga till för att fälla trädet. Ryska regeringen skall ej förfela sitt mål. Framåt derföre med Pantschudismen! Czaren skall snart stapa präktiga hamnar i Finnmarkens wikar och der i fred och ro rusta i ordniing estadrar, fom wit lägligt tillfälle kunna aflägga besök på Norges, Sweriges, Frantriles och Englands kuster. Den warning, wi nu gifwa de westerländska folten, skall troligen gå ouppmärksammad förbi. Oc hwarför skulle de också oroa fig, dessa folk, de äro ju rika, lyckliga, omgifna af civilisationens alla njutningar, hwad behöfwa de wäl bry sig om hwad som tilldrager sig och förberedes i Finnmarkens aflägsna regioner, bland den arktista zonens is och snö, i ett land, hwars namn de ej känna. De hafwa andra saker att sköta än att sysselsätta sig med Norges intressen, Polens tårar, Danmarks olyckor. Men det war wär pligt att beröra dessa förhållanden, ty wi hafwa waket öga för allt som tilldrager sig i Europa, och derför hafwa wi welat warsko den fara, som wi se hotande uppstiga från MNorden.