Helsingborgs-Posten – 24 juli 1866, sida 2

Han misstog sig helt och hållet. Han som gnolade på arian från opera-Comique var helt enkelt en rättframs bederlig borgare, nästan lika ung som hans reskamnaat, vän af de sköna konsterna, fastän han endast var bomullsspinnare, och icke mindre optimist än någon elev till doktor Pangloss. Efter tio minuters förlopp hade han redan genom några opåtänkta ord yppat allt det utmärkta och ädla som fanns i hans hjerta. — Hör på min bäste herre, sade han till Gustaf, ni tycks icke hafva det ringaste begrepp om Pariserlifvet. Om två timmar äro vi der. Om ni tillåter skall jag lotsa er fram i den stora staden öfversällad af blindskär. Kanske skall ni ej ha skäl att ångra det. Gustaf Dusdresnel antog med glädje det så välvilliga anbudet. Efter ankomsten till Paris och då de lemnade jernvågsperronen, sade visgnolaren ånyo till Gustaf Dudresnel. — Min bästa herre, jag bor några hundra steg härifrån, uti ett förträffligt hus, liggande mellan tvenne acecielundar nära intill Jardindes-Plantes. Jag bjuder er helt enkelt att komna och bo hos mig — någon tid. — De första timmarne af ett vistande i Paris, som för främlingar äro så tråkiga, skola kanske icke blifva så svåra för er, då ni tillbringar dem, omgifven af vänliga ansigten. Om en veckas tid, om ni åter vill blifva fri, så kan ni ju igen flyga ut och lemna mitt lilla bo. Så der ja, kom nu. Turisten ville vägra; han fruktade alt falla sin nye vän besvärlig och i allmänhet tyckte han ej om att komma i en generad ställning.