kan föranleda vårt land att intervenera (hör, hör!). Jag vet, att denna uppfattning kan förefalla mången såsom ett tecken till, att vår magt är i sjunkande och att vi uppgilva det inllytande, vi hittills haft; men England är dock lika fult centrum för ett stort rike, hvars gränser sträcka sig till de allägsnaste trakter på andra sidan verldshafven. Det är icke för att draga sis tillbaka i däsigt lugn, som England nu nastar systematiskt vägrar att blanda sig i hvad som försigvår på det europeiska fastlandet. Det är lika redo nu som förut att intervenera, der dess ställnisg med nödvändighet bjuder sådant. Ått det håller sig tillbaka, är långt ifrån ett tecken lill svaghet utan tvertom en verkan af dess kraft. Saken är den, att det genom sin tillvext har uppnått en ställning, i kralt af hvilken det är höjdt öfver det europeiska fastlandet. Det intervenerar i Asien, emedan det i sjelfva verket snarare är en asiatisk än en europeisk magt. Det intervenerar i Indien, i Afrika, Australien och på Nya Seelan, der det osta för krig efter en stor måttstock. Derföre att det icke inser nödvändigheten af all lägga sig i Europas angelägenheter är det icke rältvist att på grund häraf draga den slutsats, att det afsagt sig sin ställning och dragit sig tillbaka i ett otium cum dignitate, som icke är nagot annat än ett allmänt förfall, ett tecken till att lifvet, magten och den statsborgerliga lyckan äro i astagande. Vi böra böra dock icke likgiltigt se på hvad som företages i verlden. Vi äroj intresserade i Europas lugn, fred och lyckliga utveckling. Jag tillärger, utan att söka en högre synpunkt, a att ju bättre Europa trifves, desto större blir Englands profit (hör, hör!). Det är icke min mening alt härmed vilja säga, att det aldrig kan inträffa omständigheter, som göra det till en pligt för England alt träda emellan under europeiska krig. Om vårt lands oaf ängighet vore hotad, om dess vigtigaste intressen stodo på spel, såsom sallet varit i atskilliga perioder af vår historia, då veta vi mycket väl, att England icke skulle hvila förr än det aflägsnat faran eller fått förvirringen att upphöra (hör!) Om ett sådant tillstånd inträdde, som var rädande i Europa i sextonde århundradet under det spanska herraväldet, eller under Ludvig XIV, eller slutligen under Napoleon I, så följer det af sig sjelft, att England intervenerar i sastlandets angelägenheter, så snart det i händelsernas gång ser en hotelse for sin oafhängighet eller sitt territoriums integritet. Europa är i detta ögonblick hemsökt af en förskräcklig strid, som rör sig ikring territoriella förhållanden och nationalitetsfrågor. Det är omöjligt annat än att vi med mycket lefvande intresse måste följa med denna strid, som kan få en sådan utgång, att-de goda eller onda följderna kunna i viss mon verka tillbaka på tillståndet i vårt land. Men det är klart, ått vi icke kunna taga något bältre parti gent emot de intressen, som stormagterna kämpa om, än att låta dessa sjelfva ordna sina angelägenheter. I slutet af sitt tal försäkrade Desraeli att det finnes ett inflytande, det moraliska, på hvilket England, om tillfälle gåfves dertill, icke skulle spara. Kanhända, sade han, förestår en kongress förr än man tror, och i den skall England icke neka alt deltaga, såvida det anmodas derom. I måndags ryckte 7000 prenssare under general Falekenstein in i Frankfurt. Befolkningen säges hafva mottavit dem i det hela taget vänligt. Ett telegram från Hamburg af den 17:de förmäler från Bränn: Förhandlingarne om vapenstillestånd hafva icke ledt till något resultat. Preussarne gå mot Wien. Ett annat telegram säger: Stämningen är så upphetsad i Wien, att kabinettet hvarken kan gå in på vapenhvila eller fredspreliminärer.