emot hans anbud. llvita Hjorten var onckligeu ett ohyggligt nattlogis, och jag hade nu hört så mycket talas derom, alt jag slutligen föredrog Huxhams sällskap framför att vara alldeles allena. Jag beslöt att icke gå till sängs förr än efter kl. 12, så att spöket, om det kom, skulle få tid alt spöka af till dess och jag få ro det aterstående al natten. Jag lät hemta en flaska kognak från Röda Lejonet, icke så mycket, sade jag, för att hålla modet uppe, som för alt förebygga de skadliga verkningarne af köld och fukt, då det ju var länge sedan Hvita ljorten beboddes. Jag hade vid fullt dagsljus gått igenom alla rummen och omsorgsfullt sökt efter hvarje spår af ett spöke, eller rättare sagdt, af ett och annat, som med behörig tilihjelp af vidskepelse och lättrogenhet, kunde gitvit anledning till de i omlopp varonde historierna, men jag hade intet funnit. Jag vandrade helt igenom det gamla öde huset från rum till rum och kikade upp i skorstenarne, in i skåp och alkover och ut genom fönstren. Bakom byggnaden låg den nu tomma stallgården, bevuxen med högt gräs; i ett hörn af gården stod en rutten valtentunna, som skulle upptaga vattnet från stallbyggnadens takrännor; i ett anuat hörn fanus en stor pump utan stång, och tätt besatt med mossa. Pa bäda sidor om stallgarden och skild från den genom höga murar lågo Mr. Mumford och Mr. Hardmanns vackra trädgårdar. Mumfords hade förut varit gästgifvaregardens köksträdgård, och der nu Hartmanns trädgard låg hade förut varit kegelbana och gästgilvaregårdens egentliga praktträdgård. På andra sidan af dessa tomter funnos några andra trädgårdar, belägna bakom