alar om, att hr v. Bismarck i srihetens och ationaliteternas namn beslutat höja sin röst för tonungarikena Böhmens och Ungerns sjelsstänlighet, så är det väl näppeligen på allvar mesadt. Bismarck är för öfrigt en högst märkvärdig karakter. Nyss var han och är kanske nuu junkrarnes heros, nu flockas demokraterna ring honom och tända rökoffer åt honom såom en frihetens anostel. Det skall bli intressant att se huru framtiden skall lösa denna notsägelse och hvem som kommer att föra Ji-marck med sig i sitt läger, jankrarne eller lemokraterna. It2lienarne hafva be att Vicenza, som li gar lordvest om Verona, och äro nu på marsch unt Padua och Venedig. I fästningarne hafva isterrikarne emellertid efterlemnat starka garnisoner, som anses kunna hålla sig i flera månader. Lamarmora bar afträdt från ala sina militära befattningar, såsom det tros, på grund leraf att han i krigsrädet siannade i minoritelen rörande frågan om huruvida italienska arneen borde ofverskrida Po och följa de aftåvande österrikarne i spåren. Ordren om franska pansarflottans utrustning för att afgå till Adriatiska hafvet har blifvit återtagen. Ur den engelska tidningen Daily Telegraphes berättelse om slaget wid Sadowa unföra wi fil jande: Till och med Cesars berömda veni-vidivici-fälttåg kan icke jemföras med det böhmiska fälttåget, hwilket Preussen wunnit och Osterrike förlorat på sju dagar. Och märke man wäl, de brutna brigaterna, ve trossade kolonnerna, de sprängra sqvadronerna woro förfärdigade af det bästa råämne Europa levererar under artikeln jols dat, och man är ide mer än rättwis met ve öster rikista folvaterna, då man säger, att de stridre som de tappraste bland de tappre. Men — och vet är på hög tid, att det stora falktum blir klart för werlten — de besegrades, icke derföre att deras motståndare woro starkare, tapprare och snabbare, lifa litet fom derföre att teras wapen woro bättre, utan endast och allenast derföre att de woro Minde ligt mycket mera bilrade och intelligenta. Den som sturerat te stupita, brutala ansigtena hos flertalet af ve österrifista fångarne — större delen af italienarne, en pel af ungrarne och tystarne uns dantagna — och Å andra fivan låtit fin blid löpa utefter fronten af en preussisk bataljon, fan ide ett ögenblick stanna i twifwel derom. Zcke tänds nålsgewären, icke ve refflare gjutstålskanonerna är det, som så obarmhertigt på slagfältet skingrat den österritiska armkens trollglans; ven största och migz tigaste andelen i arbetet har den högre intellektuella och moralista styrkan hos den preussiske krigaren. Tänrnålsgewäret är wisserligen ett högst wertsamt wapen, men tet fordrar äfwen en speciel skicklighet hos soltaten. Sätt vet i hanren på flertalet af italienare, ja fransmän — och det skall måhända ide utvätta mer än perfusfionsgemäret. (2) För att blifva fullt wertsamt, fordrar det lugn och kall besinning, det fordrar soldater, hwilka lugnt funna afwakta kommandoordet från sina lika så lugna och kalla officerare, soldater, som weta att uppskatta wärdet af hwarje serskilt patron och icke endast löst knalla på. J detta afseende gifwes det ingen soldat, som är mera egnad att föra dessa wapen än ten preussiske infanteristen, och cet för: stäs of sig sjelst, att hans egenskaper utwecklas ger nom ten sorgfälligaste injtruttion. Mera än hälf: ten af tändnålsgewärens fruktanswärda werkan bör skrifwas på den prenssiska armeenå högre militiriska utbilrning i förening met kallblodigheten och intelligensen hos armeens officerare. Den nye engelske ministern d lsraeli har nyligen i ett tal till sina valmän yttrat sig på följande sätt om Englands utrikespolitik: I detta byonblick står hela Europa under vapen; några magter äro redan invecklade i krig, andra hålla sig redo att möta det hotande kriget. Mana har måhända aldrig förr sett en så stor truppmassa samlad i Europa. Jag bör dock saga, att, för såvidt jag kan skönja, bland alla de problemer, hvilkas lösning sökes, icke ett enda finnes, som rr — —