försökt? frågade mina grannar. Den sista hyresgästen var en auktionshallare, men en natt tillbragt i hans nya lokal hade varit tillräcklig for honom. Före honom hade der varit en advokat, en läkare, en f. d. manufahlurhandlare och ytterligare en del folk,som alla gisvit sig af efter kort tids förlopp; hvarför skulle det gå mig bättre? Jag såg ju ut alldeles som en pojke menade Noddingtonarne; men dessa unga Londonare äro i besittning af en oerhörd fräckhet, tillade de godmodigt. De borde emellertid varit tacksamma mot mig, om icke för annat, så derföre att jag skaffat dem något att tala om, en vara som icke fauns till öfverslöd i Noddington. Utanför Hvita Hjortens dörr hade samlat sig en liten skara menniskor, som iakttogo mina mednjelpares och mina egna företag. Jag smickrade mig med hoppet om att den ovanliga sinnesrörelsen skulle framkalla ett eller annat hastigt sjukdomsfall. Då sista handen lades på verket och då utanpa dörren sastskrufvades en messingsplåt, på hvilken mitt namn och mitt stånd voro ingraverade med bokstätverna M. R. C. S. derunder, trodde jag verkligen att det skulla varit för mycket för ett par at de goda Noddingtonarne; men de kommo sig dock utan min hjelp. De första nätterna, tills mina förberedelser voro trällade, sof jag på -Röda Lejonet-. Mr Huxham erbjöd mig att, om jag var rädd, sitta uppe hos mig den forsta natten jag tillbragte på tvita Hjorten,. Jag skämtade åt allt tal om å gest. Han sade att han var nyfiken att se huru saken skulle aflöpa, men efter min mening var det utsigten till en kognakstoddy, som lockade honom. Det slutade med att jag tog