Helsingborgs-Posten – 19 juli 1866, sida 2

sagdt uppförde sig som det egnar och anstär ett spöke. Några beskrefvo oväsendet såsom liknande ljudet af tennkrus som slås emol uvarandra eller såsom ljudet af tunga steg af osynliga fötter upp och ned på salsgolfvets knirkande golf. Det fanns till och med folk i Noddington, som med högtidlig ton och med förskräckelsen malad i sina bleka drag berättade alt man emellanåt, när månen sken på salsfönstren, kunde skymta, att i kroken under taket hangde något som ganska bestämdt icke var någon ljuskrona eller hade den ringaste likhet med en sådan utan tvertom liknade någonting helt annat. Det tycktes alltså, som om ellvita tijorten stod till min tjenst. Men det kunde ju icke tjena något till att tänka derpå, sade kr Huxham; der var omöjligt att bo. Många före mig hade försökt det, folk af alla ståud och klasser; men ingen hade kunnat hälla ut. Det varkanhända nog att göra i Noddington för ännu en läkare ; åtminstone kunde Mr Huxham icke med bestämdhet påstå, att staden icke kunde föda två läkare. Folk blef ju i Noddington understundom rätt sjuka, ja till och med oftare än man skulle förmodat; de lefde för godt, hvilket Mr Huxsam af egen erfarenhet kunde styrka. Men alt hyra llvita Hjorten och soka bo der som praktiserande läkare, det var en så vanvettig tanke, att Mr Huxham icke ansåg det nödvändigt att vidare bemöta den; han föredrog att begrafva sitt ansigte i kruset och tömma dess innehall. Jag ämnade emellertid ingalunda uppgifva min föresats; jag hade kommit till Noddington för all skapa mig en praktik, oc. om jag icke kun