Helsingborgs-Posten – 17 juli 1866, sida 3

planer; jag syntes hafva gifvit hans lil ett nytt intresse. Han talte s sig törstig och blef trakterad med ytterligare elt krus och denna gång på min bekostnad. Jag erfor af honom, att nämnde hus, gästgifvaregården Hvita Hjortent, i Noddingtons gyllne dagar varit stadens postgård och diligensstation och att den varit starkt besökt och gikvit sin egare en vacker inkomst. Det var en stor oregelbunden, långsträckt byggnad af ett mycket gammaldags utseende med ett rödt, högt tegeltak. Husets arkitektur var af obestämd art, det var dels grundmuradt och utvändigt hvittadt, dels var det uppfördt af korsvirke och dels af timmer, utvändigt bekladt med bräder, på hvilka man anbragt kalkputsning. Utanför dörren stod ännu den stolpe, på hvilken förut skylten hängt; men skylten hade längesedan försvunnit, och stolpen, med sitt tvärbrade upptill, såg i sitt innevarande, nakna tillstånd ut som en galge. Invid stod en rad halfruttna krubbor och vattentråg, fulla af smuts och dam. Inne i gården, bakom huset lågo flera förfallna stallar och uthus. För flera år sedan då det var de flesta menniskors sed att lefva så, all apoplexi och hjerninflammation hörde till ordningen för dagen, hade utan tvifvel gästgifvaregården Hvita lljerten, med sin starka punsch, sitt hetsande portvin, sina pauluaer, sina qväfvande dunbäddar, sin brist på ventilation och slutligen med sina oförskämdt höga priser, ansetts för ett slälle der man uppehöll sig med den högsta grad af trefnad och välmäga; atl befinna sig väl på en gästgifvaregård var nemligen då för tiden liktydigt med snuskizhet, osund söda, berusande drycker, njutna till ofver