telj utmärkt vin från någon hemlig gömma i kallaren — orden Herre gud!4 hvarefter han spottade på golfvet, sFinns det någon läkare i Noddington 2 frågade jag. Ja visst! doktor Blossop. Finns något hus att få hyra i Noddington? Icke ett enda, svarade han. Jag kände mig något gäskad. Om jag icke kunde få ett hus att bo i så måste jag uppgifva min föresats att sätta mig ner som läkare och apothekare i Noddington. Det röda lejonet som måhända kände sig något utmattadt efter den ovanliga ansträngning som var förenad med samtalet, lemnade mig. Kort derpå inträdde en liten man af ett något lurfvigt utseende i rummet. Han hade rinnande ögon och en skön, blåröd färg på och omkring näsan. Honom får jag visst också under behandling vid tillfälle, tänkte jag och började i mitt stilla sinne att uppställa diagnosen för den sjukdom, för hvilken han en gång i tiden skule söka råd och vård hos mig. Jag antog honom för att vara Noddingtons graverare och byskrifvare, hvilket också sedermera besannades. Han och röda lejonet helsade på hvarandra hvarpå ett krus ale sattes framför honom, oaktadt han icke med ett ord hade tillkännagifvit hvad han önskade dricka; han var alltså tyvdligtvis en snyltgäst. Jag upptäckte snart, att han icke var ovillig att ånläta sig i samtal. Åsynen af ett nytt ansigte 1 Noddington gjorde honom nästan liflig. Han blef helt pratsam och berättade mig, att hans namn var Huxham, att han bott i Noddington tillsammans 50 år och alt han ursprungligen som pojke kommit dit från en aflägsen ort.